ADRESS: KV TULLHUSET, TOMT 2, DROTTNINGGATAN 18 & 20
UPPFÖRD: 1895
BYGGHERRE: JOHN SCHLESINGER & SAMUEL LUDVIG KJELLMAN
ARKITEKT: LÖFGREN & PAULSON
Fotogafi: Fasad mot Drottninggatan och Trädgårdsgatan. Foto ur Norrköpings Stadsarkivs samlingar (Gamle Swartzens minnen: Volym 31, fotograf okänd, bildnummer 995).
Kvarteret Tullhuset har sitt ursprung från tullförvaltaren Petter Rydstedt, som bodde i kvarteret under 1600-talet. I början av 1890-talet köptes en del av kvarteret upp av arkitekterna Löfgren och Paulson. Med på köpet fick de en gammal träkåk, Fogelströms gård, i vilken Dahlgrens lampaffär och Gustaf Liljegrens sybehörsaffär inrymdes. Huset var ursprungligen byggt under 1700-talet och revs i samband med att tomten såldes till herrarna John Schlesinger och Samuel Ludvig Kjellman. John Schlesinger drev firman John Schlesinger & Co Handelsfirma, som specialiserat sig på manufakturlager och kappfabrik. Företaget grundades 1845 och firmans lokaler var då belägna på Drottninggatan 14. Rörelsen såldes i slutet av 1880-talet till norrmannen Axel Andersén. Herrarna Schlesinger och Kjellman drev framgångsrikt sin manufakturhandel, vilket gjorde att de båda fick medel att uppföra en mäktig borg. År 1892 påbörjades grundläggningen av deras palats och tre år senare stod huset färdigt. Huset är ritat i holländsk nyrenässans med kryssförband och dekorativa ankarslutar. Över vissa fönster finns ytor klädda med svart och vitt kakel. Kring de markerade burspråken finns dekorativa detaljer av sandsten. Burspråken avslutas med en mindre tornhuv med vindflöjel. Portdörrarna in till huvudtrapphuset, med ingång från Drottninggatan, är ådringsmålade och har dekorativa smidesverk över de glasade delarna. I bottenvåningen inreddes en mängd butikslokaler. Bland dessa fanns Ida Arres Trikå-magasin, som sålde eleganta promenadkjolar och tyger av siden, ylle, moaré, linne och bomull. I det breda sortimentet fanns också snörlif, sundhetslif och reformlif.
Som grannar hade Ida Arre flera andra butiker som inriktat sig på modevaror: här fanns bland annat Anna Johanssons Modemagasin, som sålde hattar av finaste sort och här fanns också Ida Olanders handskaffär. I huset fanns under många år en av Sterns filialer, ett företag i klädesbranschen. Sterns hade vid sin storhetstid fyra butiker i Norrköping, och deras slogan var ”Alla vägar bär till Sterns”.
I den forna butiken finns idag en populär hobbyaffär, där jag som barn köpte modellbilar och beundrade alla fina modeller av olika slag. Bland de första hyresgästerna fanns byggherrarna själva med familjer. Schlesinger bodde med sin familj i en av de större våningarna och likaså gjorde Kjellman det. Kjellman bodde tillsammans med sin hushållerska, som även fick förmånen att följa med ut på semester till Kjellmans sommarställe vid Torsskär. Kjellman var en prydlig, men lite tillbakadragen man som umgicks med bland annat familjen Nerman. Kjellman var ofta på besök hos Janne Nerman och tillsammans avnjöt herrarna middagar med ett efterföljande parti vira, ett kortspel. De bägge herrarna delade också samma fritidsintressen där det största intresset var fiske, och de kunde under tidiga sommarmornar ses fiska ute vid Torsskär, där även familjen Nerman hade sitt sommarnöje. Herrarna hade förmånen att bli rodda ut av fiskare Andersson, och fångsten var allt som oftast stor: ett par hundra abborrar höll till vanligheten. Under juletid bjöd familjen Nerman in Kjellman, som kom prydligt klädd tillsammans med presenter till gossarna Nerman. I de fina julklappsaskarna fanns bland annat näsdukar av finaste siden, och till fru Nerman gav Kjellman en påse konfekt av bästa sort. Att bjuda en dam på god konfekt hör en gentleman till. Kjellman beskrivs av författaren Ture Nerman som klippt ur en 1800-tals roman. Kjellman gick hem bland sina vänner och bekanta och han var mycket mån om det sociala umgänget och tillsammans med sin professionalism inom herrkläder ansågs han säkert som en passionerad gentleman med smak för livet.
Mot Trädgårdsgatan låg från 1920-1964 biografen Odéon. Namnet härstammar från antikens Odeion, som betyder byggnad för musikaliska framträdanden. Flera butikslokaler byggdes om till entréytor och gårdsmiljön byggdes över med en pampig biografsalong. Biografen var en av stadens största med hela 670 platser. Två entréer tog besökarna in till foajén och vidare in till salongen: här möttes besökarna av en omsorgsfullt inredd salong med bland annat målningar föreställande historiska (medeltida) motiv i form av en man på höger sida samt en kvinna till vänster om filmduken. De historiska målningarna förekom även i tak och på vissa delar av inredningen på biografens balkong. Salongen var mer inredd som en teater än som en biograf. Här premiärvisades bland annat filmerna ”Gatans gamla karneval” och ”Kärlek efter noter”. Utanför möttes besökarna av en stor neonskylt med texten ”Odéon”.
Skylten var väl upplyst under kvällarna. Biografdirektören Andersson, även kalllad ”Dirre Andersson”, hade sitt kontor nära entrén och han kunde därifrån se den strida ström av förväntansfulla biobesökare som kom för att se talfilm. Det röda ljuset från neonskylten gav samtidigt ett varmt rött skimmer in i kontorslokalen och det måste ha varit en fröjd att se ut över gatans folkmyller. År 1964 kom beskedet att biografen skulle läggas ner. Redan tidigare hade biografsalongen byggts om och därmed ändrat karaktär i både färg och inredning. Här spelades det senare bingo och det hölls även konserter med band, varav det mest kända var ”Hepstars”.
I våningarna över biografentrén, i en gammal paradvåning, fanns en av stadens äldsta matserveringar och pensionat, ”Hemtrevnads matsalar”. Hemtrevnad öppnade sin verksamhet 1948. Hemtrevnad hade tidigare funnits i hörnet av Drottninggatan och Nygatan samt efter flytt vid hörnet av Gamla Rådstugugatan och Fleminggatan. Under de sista 34 åren fanns matsalarna på Drottninggatan 18, och det drevs då av paret Richard och Stina Andersson. Under de sista 15 åren hade paret öppet för lunchservering tre timmar om dagen och där kunde de erbjuda en vällagad lunch, tillredd på vedspis. Tidigare hade gästerna även kunnat avnjuta frukost och middag i matsalarna. Matsalen kunde även uthyras till bland annat bröllop, större bjudningar och jubileumsfester. Till en början fanns två matsalar men den ena byggdes 1950 om till bostad för paret Andersson. Efter en välsmakande lunch i den stora, och ytterst pampiga, matsalen kunde gästerna avnjuta en kaffetår i något av de mindre förmaken. Under matsalarnas storhetstid kunde upp till 200 gäster om dagen trängas för att få sig en god bit mat.
År 1982 kom dock beskedet från dåvarande fastighetsägaren SIAB: byggnaden var sättningsskadad och kunde inte moderniseras och skulle därför rivas. Det fanns tankar om att riva hela byggnaden men sättningsskadorna begränsades till
huskroppen utmed Trädgårdsgatan och huskroppen revs 1983. Här byggdes sedan ett modernt flerbostadshus upp, som stod klar för inflyttning 1984. ”Hemtrevnads matsalar” och de goda luncherna var då ett minne blott, och paret Andersson hade gått i pension.
I den gamla delen bevarades större delen av lägenheternas inredning som: kakelugnar, trägolv och stuckaturer. Husets huvudtrapphus, med ingång från Drottninggatan bevarades till stor del och är mycket vackert med bevarat marmorgolv, träskulpturer (grimaserande ansikten) och väggpaneler. Här finns även de ursprungliga portdörrarna med ådringsmålning bevarade.