Stenstadens bebyggelse var inte lika värdefull under 1960-talet som den är nu. Kvarter efter kvarter raserades eftersom staden sågs som omodern och trång. Den ökande bilismen var ett skäl till att gatorna inne i Stenstaden behövde breddas. Genomfartsleder skulle byggas rakt genom stadskärnan. Den samlade bebyggelsen var en produkt av 1800-talets industriella uppsving och denna bebyggelse ansågs inte som värdefull av politikerna. Stenstadens bebyggelse saknade värde även i dåvarande stadsarkitektens ögon. De allra flesta av Norrköpingsborna tyckte att stadskärnan skulle ha bostäder blandat med handelshus, men detta möttes av motstånd då politikerna ansåg detta som orealistiskt eftersom Cityfunktionerna inte skulle få den plats som dessa krävde. Butiks och kontorsytorna skulle öka i takt med årens lopp och någon plats för bostäder i cityläge planerades inte. I stället byggdes bostäder utanför stadskärnan och i samband med att dessa bostäder stod inflyttningsklara tömdes innerstaden på hyresgäster, och när de hade flyttat ut ur de gamla husen började förfallet. I takt med rivningsraseriet försvann också många arbetsplatser och företag. Tidigare inarbetade familjeföretag tvingades lägga ner då inga nya lokaler kunde erbjudas. De mindre butiksägarna arbetade i stark motvind – skulle inte de nya varuhusen slå ut dem så skulle rivningarna med säkerhet göra det. Överallt fanns skyltar med texten ”Huset ska rivas – butiken upphör”. Kommunen hade en slogan, ”Trivselstaden”, men denna byttes snart i folkmun ut till ”Rivselstaden”. Många hus klassades som saneringsmogna när fasaderna rämnade ner längs trottoarerna men i många fall var husens insida helt intakt med moderna badrum och kök. Många hus var dessutom enkla att modernisera, om bara viljan hade funnits.

I stadsdelen Nordantill skedde husockupationer där ungdomar förskansade sig i hus som de ville bevara. Ibland var de fem till antalet i varje lägenhet men kunde ibland vara upp till tjugo personer. En dansk ockupant, som också var den ledande kraften, hade varit med när hus i Köpenhamn skulle rivas, men i Köpenhamn lyckades ockupanterna bevara husen, och ännu idag är Köpenhamns stadskärna välbevarad och det finns inte heller några större parkeringshus. Den danska ockupanten var också den bidragande faktorn till att en bostadsförening bildades, ”Kungsgatans alternativa bostadsförmedling”. Föreningen delade ut nycklar till lägenheter i rivningshus och efter hand fylldes en del av husen med nya hyresgäster, som bodde gratis eftersom husets egentliga ägare redan hade evakuerat de betalande hyresgästerna. Norrköpings kommun stängde av el och vatten men elen aktiverades omgående igen då en av ockupanterna kände den man som hade som uppgift att se till att elen var avstängd. Dock var det brist på vatten men detta löste ungdomarna genom att några av dem dagligen gick till ett annat hus för att hämta vatten. Detta minne har etsat sig fast som ett av de starkaste från denna tid berättar en av husockupanterna för mig när jag för ett år sedan gjorde intervjuer med flera av ockupanterna. Dock lämnade fler och fler av ockupanterna husen efter en tid då de nödgades ge upp sin kamp för en bevarad bebyggelse längs med Kungsgatan. En del övertalades att lämna husen medan andra hittade nya bostäder. Det finns även vittnesuppgifter om att våld förekom vid avhysningarna.


”Hötorgsmodellen” sedd från ovan. I mitten av bildens nedre kant ligger kvarteret Knäppingsborg, där enstaka byggnader skulle bevaras. Alla vita byggnader är planerade nybyggnader. I cityområdet ligger inte mindre än fem parkeringshus. Hela innerstaden planerades efter bilismens behov. Vissa röster inom kommunen tyckte att rivningshysterin blev alldeles stor och omfattande. Docent Gösta Lilja, chef för Norrköpings Museum, uttalade sig:

Vi håller på att få en ny stad. Hela stadskaraktären försvinner med de gamla husen. Jag tror att man måste skynda långsamt, inte på några år radera ut det som tagit sekler att bygga upp.

Vidare tyckte docent Gösta Lilja att bebyggelsen kunde moderniseras och fylla nya behov. Faktum är att många av hyresgästerna i ”saneringsmogna” hus trivdes: ”hyran är låg och sammanhållningen är god”, berättade en hyresgäst när Norrköpings kommun gjorde en saneringsinventering år 1974. I innerstaden planerades sju parkeringshus med plats för 8 000 bilar. Vidare skulle Gamla Rådstugugatan breddas och en bro över till Bredgatan byggas för att säkerställa framkomligheten till Kungsgatan. Strömparken skulle byggas om och bli brofäste och Centrichuset skulle hamna precis invid motorleden. Nu blev det lyckligtvis inte så. Planerna hejdades. Förebilden till denna stadsplanering hade politikerna hämtat från Stockholm där Klarakvarteren precis hade raserats och där
”Citysaneringen” hade skövlat bort oersättliga kulturhistoriska värden. Norrköping var inte i behov av ett ”Högtorgscity”och kloka röster uttalade en rädsla över att city under kvällstid skulle ses som ett öde varuhuslandskap utan bostäder och folkliv. Tack vare att planerna inte förverkligades fullt ut finns en stor mängd gamla hus bevarade inne i Stenstaden och längs med promenaderna.