Fotografi ur Norrköpings Stadsarkiv: Jean Lawskis andra hus har här börjat uppföras. Bild ur OTTO CHAMBERTS SAMLING RÖRANDE OLIKA HANTVERK M. M. (Volym 9, fotograf okänd).
Den stenstadsbebyggelse som uppfördes under 1890-talet i Norrköping ritades i en konstnärlig manifestation där element från renässansen, barocken och naturens egna mönster hämtades. Förebilderna hämtades också från Tyskland och Frankrike, och resultatet blev en arkitektur där välstånd och lycka manifesterades genom rikligt utsmyckade fasader. Den första byggnaden som uppfördes enligt fransk slottsarkitektur var Jean Lawskis hus utmed Hamngatan, ett hus som ritades av Karl Flodin och som uppfördes under år 1888. Tidigare hade de allra flesta stenhus byggts i en lite enklare Karl-Johansstil med rakare linjering i fasadlivet och där byggnadshöjden sällan överskred tre våningar. Hörnhusen byggdes enligt byggnadsstadgan med avfasade hörn, så kallat Kumlienskt hörn.
Arkitekturen avspeglade även bostädernas inredning där merparten av lägenheterna innehöll små lägenheter, från enklare järnspiselrum till ett- och tvårumslägenheter med kök. Karl Flodin var en av de mest verksamma arkitekterna i Norrköping från mitten av 1880-talet och sedan i flera decennier framåt. Karl Flodin ritade år 1891 sin första byggnad i berlinsk romanticism, också den utmed Hamngatan. Vid samma tid ritade arkitekterna Ullrich & Hallquisth det Gripsholmska huset utmed Fleminggatan, där inspirationen hämtades från Gripsholms slott.
Stenstadens fantasifulla arkitektur gav arkitekterna de referenser som behövdes för ytterligare uppdrag. Man kan tro att arkitekturen var en historisk tillbakablick men arkitekturen var tvärtom av högsta mode, den historiska tillbakablicken till medeltida borgar var helt enkelt på ropet. Fasaderna ritades som konstverk framför dess funktion. Fasaderna är fortfarande idag av högsta mode eftersom de anses som så värdefulla och spännande med sina tinnar, torn, branta takfall och fasad- och tegeldekorationer. Man upptäcker alltid nya detaljer när man blickar upp mot Stenstadens ståtliga arkitektur.
Stenstadens arkitektur väcker både beundran och nyfikenhet och varje byggnad är ett konstverk utfört av idoga hantverkare med ett djupt hantverkskunnande. Flera av de nyutexaminerade arkitekterna reste världen runt för att hämta inspiration och kunskap, och med sig i bagaget hem hade de så många intryck att de kunde skapa en egen stil som skulle komma att ge Norrköping en vacker och modern arkitektur av högsta mode.
Staden skulle få nya moderna hyreshus med fantasifull arkitektur. Arkitekturen tycks också harmonisera med naturen, vilket också resulterade i den senare arkitekturstilen ”Jugend”. Den klassiska empir- och Karl Johansarkitekturen ansågs som förlegad. När de unga arkitekterna såg något som de kunde använda som inspiration i sitt arbete ritades dessa inspirationskällor av på både enkla ritningar och som vackra akvarellmålningar. Att resa med skissblock, kritor, staffli och penslar hörde till vanligheten. Resorna tedde sig per båt eller tåg och bekostades vanligen genom stipendier. Det kunde också hända att arkitekterna delade med sig av sina upplevelser och målningar till sina studiekamrater, som en god kamratlig gåva och som ett bevis på tacksamheten över kanske en nyfunnen vänskap.
De historiska förebilderna och inspirationen från naturen gav form till portomfattningar, burspråk, taklister med mera. I en portingång i kvarteret Tallen finns vackra väggmålningar med motiv från Lappland. Hela innerstaden i Norrköping var på väg att förändras och en ny stadskärna skulle skapas. Norrköpingsborna gav både lovord och kritik när Stenstaden växte fram. En del tyckte att stadens äldre bebyggelse raserades och att den nya arkitekturen var alldeles för påkostad och upprepande. Den forna stadsarkitekten Karl Flodin berättade i en intervju med Norrköpings Tidningar 1928 att Norrköpingsborna kallade några av husen i Stenstaden för ”långkatekeser” eftersom husen var långa och hade en alltför upprepande fasadarkitektur.
Men med tiden kom dock dessa hus att anses som vackra, även i kritikernas ögon. Staden växte lavinartat och många arkitekter lockades hit. På Byggnadsyrkesskolan berättade lärarna för eleverna vilka städer som var i behov av deras tjänster. De elever som tog sin examen omkring 1887-1889 hade de bästa förutsättningarna att få uppdrag medan de yngre årskullarna skulle få det något svårare då behovet på sikt skulle komma att bli mindre. Dels på grund av minskade nyproduktion samt för krisåren under första världskriget.
Ur de senare årskullarna kom dock många nya lysande arkitekter. Den främsta anledningen till att arkitekturen och byggnadsverksamheten var så stor under just 1890-talet var att välståndet hade ökat hos banker, finansmän, företag och industrier. Bankerna tiodubblade sina kapital under åren 1880-1905. Staden blomstrade således.
Fotografi: Vy över Drottninggatan. Lägg märke till att Skandinaviska kreditaktiebolagets hus (ritat av Carl Bergsten) inte ännu byggts. I höger övre hörn skymtar taket på det gamla rådhuset. Fotograf Lars Fredrik Lovén. Ur Östergötlands Museums arkiv, OM.L.000862.
Den industriella revolutionen påverkade hela Sverige och lade grunden till välstånd och högkonjunktur. Export och import ökade och då Norrköping var en industri- och hamnstad i framkant fanns alla förutsättningar till en blomstrande ekonomi. Stadens näring kom från textil- och pappersindustrin och Norrköping ansågs som Sveriges främsta textilstad, Sveriges svar på Manchester i England. Många underleverantörer i olika branscher kunde bygga upp egna hus med stora paradvåningar, små järnspiselrum och enklare sommarlägenheter. Det var av yttersta vikt att visa sitt välstånd, även om titlarna på byggherrar varierade stort.
Alla kunde, om de hade medel, uppföra sina egna bostadshus, oavsett om de var grosshandlare eller vävarmästare.
Mängder av hus byggdes på spekulation och våningarna hyrdes snabbt ut till både arbetare och tjänstemän med familjer. I Norrköping förekom lika ofta järnspiselrum som paradvåningar i gatuhusen. Den inhemska arbetskraftsinvandringen som skedde till städerna från landsbygden gjorde att det aldrig sågs som något problem att bygga på spekulation, det tog aldrig särskilt lång tid att hyra ut lägenheter i ett nybyggt hus. I en del av de större paradvåningarna bodde dock enklare arbetare under husets första år, detta för att huset precis höll på att torka upp efter färdigställandet. I folkmun kom dessa hyresgäster att kallas för ”svampar”.
Under 1890-talet bebyggdes tomter inne i centrala staden och utmed promenaderna, där många stenhus är bevarade och där husen bildar en vacker ram runt Norrköpings innerstad. Norrköpings förstäder hade däremot byggts upp i samband med 188o-talets bostadsbrist där tomter såldes billigt om byggherrarna gick med på villkoret att bygga mindre lägenheter. Detta kom senare att bli ett socialt problem i Norrköping. Stadsarkitekten Carl Theodor Malm var orolig över detta sätt att bygga hus då kvaliteten kunde bli varierad, vilken den också blev och av dessa hus är endast ett fåtal bevarade för eftervärlden.
Malms efterträdare Karl Flodin hade inget problem med att se bostadshusen byggas upp i rask takt men detta berodde säkert på att husen på 1890-talet byggdes större och mer gediget och med en annan arkitektur. Karl Flodin var dessutom en flitigt anlitad arkitekt vid sidan av sin tjänst som stadsarkitekt. Han hade ett stort ekonomiskt och bostadspolitiskt intresse i detta.
De skickliga byggnadsarbetarna som uppförde dessa stenhus arbetade ofta under stark tidspress och en del hus i Stenstaden uppfördes på bara 9 månader, och står fortfarande kvar. På byggarbetsplatserna arbetade både kvinnor och män, där kvinnorna främst arbetade som tegelbärare. Den slitsamma vardagen slet inte bara på kroppen utan den innebar också risker för kroppsskador.
När Matteus kyrka byggdes omkom en byggnadsarbetare när han ramlade ner från en byggnadsställning. Flera andra tillbud står att läsa om i Norrköpings Tidningar vid denna tidpunkt, där den främsta olycksorsaken var just fallolyckor. Det var en ytterst livlig byggnadsverksamhet i staden vid denna tidpunkt: under 1897 gick det åt elva miljoner tegelstenar. Följande år blev byggnadsverksamheten betydligt mindre där det under 1898 gick åt fyra miljoner tegelstenar.
Kuriosa är också att det under samma år sattes det upp anslag på flera byggarbetsplatser att arbetarna inte fick hämta öl och spirituosa under arbetstid. Öl dracks det dock under taklagsfesterna. I samband med taklagsfesterna fick arbetarna en ekonomisk utdelning i form av kontant 2 kr. Det förekom även att flitiga arbetare fick andra bonusar, som bland annat vid Nils Stråhles taklagsfest i kvarteret Tallen, där den flitigaste muraren fick en vacker silverkanna.